Nordic crime dramaten: Kräver denna pjäs en brottsutredning?
Foto: Sören Vilks Om man får tro mediernas, kulturkrigarnas och diverse politikers verklighetsframställningar, så har allmänheten ett enormt intresse för brott och straff. Även Dramatenchefen Mattias Andersson verkar okritiskt övertygad om ämnets popularitet. Själva premissen för hans nya uppsättning Nordic crime bygger nämligen på en föreställning om att varenda människa älskar att kolla polisserier på tv och att frossa i brott. Varpå detta automatiskt behöver studeras på teatern. Efter att ha sett Nordic crime är jag ännu mindre övertygad än innan om Anderssons konstnärliga skäl att placera tv-seriepoliser på teaterscenen. Men jag kan absolut förstå de kommersiella. Scenografen Ulla Kassius har skapat en gråtonad, simultan scenografi som samtidigt är brottsplats och spelplats för polisers vardagsdramatik. Deras rollfigurer heter också som välbekanta tv-snutar. Bäddat för flera fiktions- och metalager alltså, och väldigt typiskt Andersson som än en gång värmer på sitt beprövade paradrecept och remixar dokumentärt material — här tre autentiska brottsfall — med egna ord och lånta kulturella fjädrar.
Nordic crime dramaten:
Har vi blivit immuna mot Nordic crime?
Teaterchef Mattias Andersson låta dem ta en sig en titt på verklig skräckinjagande svensk vardagsbrottslighet. Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget. Titel: Nordic Crime Regi: Mattias Andersson Medverkande: Rebecka Hemse, Jakob Eklund, Lena Endre, mfl I Nordic Crime får svenska kriminalfilmers luggslitna utredningshjältar, Kurt, Beck, Falck och allt vad de heter, de som buttert lidande löst det ena styckmordet efter det andra medan kaffet surnat i kroppen, här plötsligt istället stå inför tre isande vardagsfall ur snutverkligheten på talet. En sanslös vanlig kvinnomisshandel, en obeskrivlig vanlig barnmisshandel, en otänkbar vanlig tonårsmisshandel är dagens ärenden på scenens morgonmöte. Tre skräckinjagande svenska allmänbrott att lösa och förhöra. Men ändå snälla, är det här vårt bord? Det är för mycket. Det gör ju jätteont. Men med lite hjälp av ett uppstoppat rådjur skär Mattias Andersson dessa folkhemskriminalare motvilligt, poetiskt och med förtvivlat mild humor rakt ner i tidens stora böld.
Det är långt ifrån en tillfällighet. Mattias Andersson arbetar återkommande med dokumentärt material, ständigt med en fot i verkligheten och en fot på teatern, på ett sätt som blivit stilbildande i svensk teater. Metoderna och frågeställningarna har dock varit många och skiftande under åren. Här är några av de mest tongivande uppsättningarna. The Mental States of Gothenburg Angereds teater Intervjuer med tio ungdomar från olika delar av Göteborg utgjorde underlaget för denna pjäs, som fick Nöjesguidens pris för Årets bästa teater Utopia Backa Teater Intervjuer med unga göteborgare om deras drogvanor krockades med talsklassikern Utopia, boken om ön där det alltid råder rättvisa, lycka, fred och harmoni. Visades även i SVT. Ett socioekonomiskt tvärsnitt av Sveriges befolkning svarade på frågan i en föreställning som även visades i SVT. Den yttersta minuten Dramaten En pjäs, tillkommen under pandemin, som bygger på Dramatenskådespelarnas svar på frågan: "Om du bara hade en sista minut kvar att agera på Dramatens stora scen när teatern åter öppnar — vad skulle du då välja att framföra?
Recension: Nordic crime på Dramaten
Har vi blivit immuna mot Nordic crime? Inte särskilt mycket, visar det sig. Märta Jungerfelt har sett Nordic crime på Dramaten. Samtidens frosseri av nordic noir och true crime är vad som tycks ha gett Mattias Andersson idén att låta fenomenet ta plats på sin egen nationalscen. Som så ofta i Anderssons regi blir det ett möte mellan verklighet och fiktion när kända TV-poliser, alla från Dramatens egen ensemble, får autentiska brottstycken i sina händer. Allt utspelar sig på en polisstation signerad scenografen Ulla Kassius. Ett kommunalt mötesbord, en kaffemaskin men så också en stage:ad platsundersökning som stundtals får agera spelplan. Pjäsen inleds i poliskårens mötesrum och den är som vi känner den: det gnabbas om att röka inomhus, tjatas om vems tur det är att köpa mjölk och om vem som ska göra vad. Det blir småskojigt med de igenkännbara flosklerna från TV-deckarna, referenserna duggar titt som tätt. Vad som följer är en slags morgonrapportering av nya fall som kommer in till stationen.