Böcker om drottning kristina: Hon var drottning men oändligt ensam
Spara Drottning Kristina — målad av Sébastien Bourdon. Gustav III och Kristina är ända in i våra dagar de svenska regenter som har intresserat sig mest för de sköna konsterna. Gustav III vurmade för teatern och operan, Kristina skrev maximer och en självbiografi. Den senaste tiden har intresset för annat än Kristinas sexualitet — ett intresse som speglar vår tids upptagenhet med sexuell identitet, inte Kristinas — resulterat i åtminstone tre böcker. Tillsammans speglar de Kristinas intresse för de sköna konsterna, där operan och musiken stod henne närmast, tätt följda av litteraturen. Zilli skildrar Kristinas liv i Rom, hur hon fungerade som mecenat för ett antal kvinnliga sångerskor och öppnade stadens första offentliga operahus , Teatro Tordinona. Där lät hon uppföra operor av bland andra Cavalli och bidrog dessutom till flera nyskrivna prologer. Men hon skrev alltså själv, såväl en självbiografi, oavslutad eller rent av övergiven, liksom de runt 1 maximerna, publicerade postumt.
Böcker om drottning kristina:
Drottning Christina
Sagt om boken Beskrivning I allt utom det biologiska könet var Kristina en man. Hennes uppfostran innehöll alla de ingredienser som tillkom en blivande kung över den snabbväxande stormakten Sverige. I mitten av talet var hon en av Europas mäktigaste individer. Ändå valde hon att lämna ifrån sig tronen. Sedan Kristinas abdikation i juni har man spekulerat vilt kring hennes drivkrafter. Att hon dessutom lämnade den lutherska religionen för att bli katolik gör henne ännu svårare att förstå. Vilken sorts människa var hon och vad låg bakom hennes högst kontroversiella val? I Drottning Kristina berättar professor Dick Harrison om de forskningsrön som under de senaste decennierna lagt nya pusselbitar till bilden av hennes märkliga liv. Det är en historia om hovliv, intriger, kontroverser och framförallt om hur det var att leva som en kvinna med makt i talets Europa. Om Dick Harrison Klicka på bilden för att ladda ned högupplöst foto! Fler författarporträtt, bokomslag och eventuella inlagebilder finns att ladda ner på förlagets pressrum hos Mynewdesk.
Christina som författare
Böcker av författaren Om boken Christinas dramatiska livsöde har engagerat många levnadstecknare under seklernas lopp. Bland de större frågor som diskuterats är anledningen till hennes abdikation och övergång till katolicismen, samt hennes personlighet och förhållandet till rollen hon föddes till - både kung och kvinna. Drottning Christina intar en särställning bland Sveriges regenter. Hon tillträdde sin tron knappt sex år gammal när fadern Gustav II Adolf miste livet vid slaget i Lützen Fram till , året då fredsförhandlingarna som äntligen skulle avsluta det Trettioåriga kriget inleddes, styrdes landet av en förmyndarregering med rikskanslern Axel Oxenstierna i spetsen. Christinas tid som myndig regent skulle bli kort - efter bara tio år avsade hon sig frivilligt sin ärvda krona och regeringsmakten. Hon lämnade hemlandet omedelbart efter tronavsägelsen , och inom ett år kom det chockartade beskedet att Sveriges drottning, dottern till "protestantismens försvarare", övergått till katolicismen och ämnade bosätta sig i påvestaden Rom.
Eva Haettner Aurelius Drottning Kristina framträdde aldrig som författare i offentligheten — hon hade kunnat göra det, framförallt med sina maximer, men också med sina brev, sin självbiografi, sina essäer. Kristina hade en uppenbar begåvning för det korta, kärnfulla och drabbande uttrycket. Dessa samlingar föreligger sedan i olika versioner. Maximen var en modern och mondän genre i det franska talet, och Kristina kände både mästaren i genren, François de La Rochefoucauld, och hans maximer, publicerade Jag kallar nunnorna fångar och de gifta kvinnorna slavar. Denna finns, liksom maximsamlingarna, i flera versioner. Man möter i denna självbiografi de flesta av maximernas teman, men här insatta i hennes egen historia och Sveriges. Särskilt utförlig är Kristina här när det gäller kvinnors egenskaper och kvinnors olämplighet att regera. Hon talar också om sin motvilja mot äktenskapet, beskriver sig själv som okvinnlig, och de porträtt hon ger av kvinnorna i sin omgivning, främst modern Maria Eleonora och fastern Katarina av Pfalz, är snarast kritiska.