Huggorm förekomst: huggorm esping
Huggorm förekomst:
Djurportalen Huggormar Viperidae är en familj av cirka giftiga mark- och trädlevande ormarter över hela världen utom Australien och vissa öar. Ormgiftet är vanligen vävnadsnedbrytande. Huvudet är trekantigt och giftkörtlarna sväller ut på sidan av detta. Ormarna anpassar sitt gift till dess byte. Ögat har en "kattpupill" en strimma. Familjen indelas enligt ITIS i fyra underfamiljer: 1 Viperinae egentliga huggormar eller viperor , 2 Crotalinae näsgropsormar, inklusive skallerormar , 3 Azemiopinae endast bestående av arten Feas huggorm samt 4 Causinae. Viperinae innehåller i sin tur arterna sandhuggorm , hornhuggorm , puffadder och sandrasselorm , samt den i Sverige endast förekommande arten huggorm Vipera berus. Däremot blir Bitis peringueyi bara omkring 30 centimeter lång. Exempelvis har den svenska arten huggorm oftast ett tydligt markerat, mörkt sicksackband längs ryggen, men helt svarta exemplar är inte ovanliga. Artens hanar har vanligen inslag av vitt, grått och svart, medan honorna i regel är brun- eller rödaktiga.
Huggorm utseende
Utbredning i Sverige: Förekommer i hela landet Ett annat sätt att skilja huggorm från snok är att titta på ögonen. Är pupillen rund är det en snok och är den smal och lodrät är det en huggorm. Kroppstemperaturen följer lufttemperaturen Ormar är växelvarma, deras kroppstemperatur följer lufttemperaturen. Med mörk kropp kan de lättare värmas av solen. Vuxna huggormar blir vanligen upp till 65 centimeter långa, men rekordet i Sverige är lite över metern. Under våren tillbringar de 3—4 veckor med att sola och hålla en hög kroppsvärme. Efter denna period ömsar hanarna skinn och därefter vidtar fortplantningsperioden. Äter smågnagare och ödlor Huggormar är djur som fyller en viktig funktion i naturen, den äter bland annat sorkar och möss. Födan består framför allt av smågnagare, men kan även äta ödlor, grodor och fågelungar. Känner dofter med tungan En orm rör ständigt sin kluvna tunga för att hämta dofter från luft och vatten. I gomtaket sitter ormens luktsinne.
Print Färgen är viktig: unga huggormar och honor har ett mörkbrunt sicksack-band och en brunröd grundfärg. Sådana ormar, ungar och honor, kallas äspingar och anses ofta vara giftigare, vilket inte är sant. Färgen är brunröd tills ormen är könsmogen, något som för hanarnas del inträffar när de är tre år och för honornas när de är fyra år. Hanarnas rödbruna partier ljusnar då och blir vita eller grå, sicksack-bandet blir svart. Någon sällsynt gång kan grundfärgen bli blå. Honorna behåller mycket av sin grundfärg och kan ha kvar sin rödbruna färgton men den kan också ändras till brunt eller till och med gult. Det finns även rent svarta huggormar och även, i mycket sällsynta fall, vita på grund av albinism. Ormen framför mig på trädgårdsgången är således en hane som bör vara cirka 3 år eller äldre. Och storleken? Hanarna blir i medeltal 60 cm och honorna 65 cm, men den största huggorm som man funnit i Sverige var hela 90 cm. Vi har i Sverige tre olika slags ormar: huggormen, som är den enda giftormen, samt snok och hasselsnok.
Huggorm storlek
Helsvart huggorm. Huggorm Vipera berus är en art inom familjen huggormar och som förekommer över stora delar av palearktis. Utseende [ redigera redigera wikitext ] Merparten huggormar är runt 60 cm långa. Huggormshanen blir oftast inte längre än 65 cm lång och honan ca 10 cm längre. Enstaka exemplar om cirka centimeter är kända. Området runt pupillen varierar från rödfärgad till bärnstensliknande. Huggorm fotograferad i Sverige Huggormen har oftast relativt ljus grundfärg, ofta ljusbrun, med ett mörkt sicksack-band längs ryggen. Det finns också helsvarta, melanistiska individer. Ärftligheten är inte helt klarlagd, men fler hanar än honor är helsvarta [källa behövs] eller har andra färgvarianter som ljusare grundfärg eller silvergrå till ljust gråblå. Nästan alla huggormar föds "normalfärgade", men en del blir mörkare med åren. Det förekommer också en rödbrun form som i regel är honor och dessa kallas ibland för äspingar.